Han övergick till, att rabbla upp sina goda gärningar: ”Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.” Fariséns religion berör inte själen. Han eftersträvar inte en gudsliknande karaktär, ett hjärta fyllt med kärlek och barmhärtighet. Han är tillfreds med en religion, som enbart märks utåt. Hans rättfärdighet är hans egen – frukten av hans gärningar – och bedöms utifrån mänsklig måttstock.