Han grät inte för Sin egen skull, även om Han fullt väl visste, vart vägen förde Honom. Framför Honom låg Getsemane och Golgata. Då Jesus bar fram Sin själ som syndoffer, skulle skräckens täta mörker täcka stigen, som Han snart skulle beträda. Det var ändå inte tanken på allt detta, som kastade en skugga över Honom. Det var inte tanken på Hans omänskliga själsångest, som sänkte sig likt ett mörkt moln över Hans osjälviska ande. Han grät över de tusentals dömda människorna i Jerusalem; Han grät, därför att de människor, som Han kommit för att välsigna och frälsa, var blinda och ovetande.