Svaret hade kommit. Gud had inte glömt bort Sina tjänares bön. Han hade antecknat den i Sitt register, för att besvaras i rättan tid. Om man såg till det yttre, hade Sakarias och Elisabet lika gärna kunnat begrava sina förhoppningar i sanden; men Herren hade inte förlorat ärendet ur minnet. Han kände till deras mångåriga besvikelse, och då Hans namn i högsta grad skulle förhärligas, föddes deras son. Hur ömsint, hur vänligt, hur fullt av kärlek och medlidande är inte den omätbara kärlekens stora hjärta! Gud gav Sakarias en son, som inte var någon vanlig person, utan en, som skulle komma att inneha en högt uppsatt plats inom Hans verksamhet, och från vilken himmelens ljus skulle komma att skina i klara, tydliga strålar (Manuskript 27, 1898).