Jag bönhör dig i behaglig tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag; jag skall bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket, så att du skall upprätta landet och utskifta de förödda arvslotterna och säga till de fångna: 'Dragen ut', till dem som sitta i mörkret: 'Kommen fram.' De skola finna bete utmed vägarna, ja, betesplatser på alla kala höjder; de skola varken hungra eller törsta, ökenhettan och solen skola icke skada dem, ty deras förbarmare skall leda dem och skall föra dem till vattenkällor. Och jag skall göra alla mina berg till öppna vägar, och mina farvägar skola byggas höga . . .

Jublen, I himlar, och fröjda dig, du jord, och bristen ur i jubel, I berg; ty Herren tröstar sitt folk och förbarmar sig över sina betryckta. Men Sion säger: 'Herren har övergivit mig, Herren har förgätit mig.' Kan då en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt ? Och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle dock jag icke förgäta dig. Se, på mina händer har jag upptecknat dig; dina murar stå alltid inför mina ögon. – Jes. 49:8-16.