Felix kunde emellertid genomskåda dessa judars sinnelag och karaktär. Han visste varför de smickrade honom. Han såg också att de inte hade lyckats bevisa sina anklagelser mot Paulus. Han vände sig till den anklagade och vinkade fram honom för att han själv skulle få försvara sig. Paulus slösade inga ord på smicker utan sade enkelt att han kunde försvara sig inför Felix med så mycket större frimodighet, eftersom han varit landshövding så länge, att han väl kände till judarnas seder och lagar. Han förklarade att han inte hade orsakat någon uppståndelse i Jerusalem. Inte heller hade han kränkt helgedomen. "Och varken i helgedomen eller synagogorna eller ute i staden", sade han, "har man funnit mig tvista med någon eller ställa till folkskockning."