Apostlarna var människor som kunde tala och bedja med uppriktighet – människor som kunde förlita sig på den makt som den Mäktige i Israel ägde. Hur nära stod de inte vid Guds sida och knöt sin personliga ära till hans tron! Han var deras Gud. Hans ära var deras ära. Hans evangelium var deras evangelium. Varje angrepp mot evangelium sårade dem djupt. De kämpade med hela sin kraft för att befrämja Kristi sak. De kunde förkunna Livets ord. De hade tagit emot den himmelska smörjelsen. De väntade sig mycket. Därför var deras målsättning i arbetet högt. Kristus hade uppenbarat sig för dem. De såg upp till honom och väntade på hans ledning. Deras insikt i evangelium och deras förmåga att uthärda under motstånd stod i förhållande till deras trohet att underordna sig Guds vilja. Jesus Kristus, Guds visdom och kraft var det som de talade om. Hans namn – det enda namn under himmelen genom vilket människor kan bli frälsta – ärades och upphöjdes av dem. När de hävdade att Kristus, den uppståndne Frälsaren, kunde frälsa till det yttersta, greps människor av deras ord och vanns för evangelium. Skaror som hade smädat Frälsarens namn och föraktat hans makt, bekände sig nu vara den korsfästes efterföljare.