Judarnas religiösa ledare på Jesu tid ansåg sig äga rika andliga skatter. "Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor" (Luk 18: 11), citeras som en typisk bön för fariséerna, den viktigaste gruppen bland dessa religiösa ledare. Denna självgoda attityd hade kommit att prägla inte bara fariséerna själva utan i hög grad hela folket. Men det finns sådana i trängseln runt Jesus som på något sätt är medvetna om sin andliga fattigdom. Den gången när Jesus vid den mirakulösa fiskfångsten uppenbarade sin gudomliga makt, hade Petrus kastat sig ner inför honom och flämtat: "Lämna mig, Herre, jag är en syndare" (Luk 5:8). På samma sätt känner sig nu också somliga runt Jesus som usla syndare inför hans gudomliga utstrålning, men de har dragits till honom av längtan efter att få del av den himmelska nåd han förmedlar. Jesu inledningsord ger dem en stråle av hopp, det är tydligt att Gud vill utsträcka sin välsignelse också till dem. Jesus hade redan räckt välsignelsens bägare åt dem som tyckte sig vara rika och inte upplevde att de saknade något. Men dessa hade med förakt stött ifrån sig den frikostiga gåvan.