Om lärjungarna hade kunnat följa Jesu himmelsfärd i all dess obeskrivliga härlighet skulle de inte ha kunnat uthärda att se det. Om de sett de otaliga änglar och hört de triumferande segerrop som kom från himmelen då de eviga dörrarna öppnades, hade kontrasten mellan denna härlighet och deras egna liv i en prövningens värld varit så stor att de knappast skulle ha kunnat förmå sig att på nytt uppta jordelivets bördor. ... Deras sinnen skulle inte så helt få domineras av himmelens härlighet att de glömde bort Kristi karaktär här på jorden, den karaktär som de själva skulle efterlikna. Hans livs skönhet och majestät, alla hans fullkomliga egenskaper, och den hemlighetsfulla föreningen av mänskligt och gudomligt i hans natur, skulle de hålla klart och tydligt för sin blick. Det allra bästa var att lärjungarnas jordiska bekantskap med deras Frälsare avslutades på det högtidliga, stilla och upphöjda sätt som det gjorde. Hans synliga bortgång från jorden var i samklang med hans ödmjuka, stilla liv.