Sanningen borde presenteras på ett sätt som gör den tilldragande för den intelligente. Vi som ett folk har inte funnit förståelse utan man har sett på oss som fattiga, obegåvade, tillbakastående och simpla. Hur viktigt är det då inte för alla som undervisar och alla som tror på sanningen, att bli så berörda av dess helgande inflytande att deras konsekventa, ädla liv kan visa de icke troende att de har tagit fel? Hur viktigt är det inte att sanningens sak avkläds all falsk och fanatisk upphetsning, så att den kan vila på sina egna förtjänster och visa sin ursprungliga renhet och upphöjda karaktär?
Testimonies, band 1 s. 414, 415