Prästerna skulle gå framför folket bärande arken innehållande Guds lag. Och då deras fötter beträdde Jordans älvstrand, delade vattnet på sig uppströms, och prästerna fortsatte, samtidigt som de bar på arken, vilken var en bild på Guds närhet; och den hebréiska hären följde efter. Då prästerna var halvvägs över Jordan, ställde de sig att vänta på älvbottnen, tills hela Israels här hade gått över. Här blev den aktuella generationen av israeliter överbevisad om, att Jordans vatten var föremål för samma kraft, som deras fäder hade sett vid Röda Havet, fyrtio år tidigare. Många av dessa gick igenom Röda Havet som barn. Nu korsade de Jordan, som soldater, fullt utrustade för strid. Efter det, att hela Israels här hade gått över Jordan, befallde Josua prästerna att stiga upp ur älven. Så snart som prästerna med paktens ark kommit upp ur floden, och stod på torrt land, återvände Jordans vattenmassor, och svämmade över alla sina bräddar. Detta förunderliga mirakel för israeliternas skull stärkte deras tro. För att detta fantastiska underverk aldrig skulle bli glömt, påbjöd Herren Josua att befalla de framträdande männen, en från var stam, att ta upp stenar ur älvens djup, från den punkt, där prästerna stått under den hebréiska härens passage, och bära dem på sina skuldror, samt resa ett minnesmärke i Gilgal, för att påminna om, att Israel hade korsat Jordan på torr mark. Sedan prästerna kommit upp ur Jordan, drog Gud undan Sin mäktiga hand, och vattnet störtade, likt ett mäktigt vattenfall, ned i sin egen kanal.