Där fanns en man, som hade lidit av en obotlig sjukdom i trettioåtta år, och han hade flera gångar besökt dammen. De, som hade medlidande med denne hjälplöse, förde honom ned till dammen vid den tidpunkt, då man antog, att vattnet skulle röras upp. Men de, som var starkare än han, kastade sig i vattnet före honom och berövade honom sålunda det tillfälle som han så mycket längtat efter. Alltså väntade denne eländige värkbrutne vid dammen dag och natt och hoppades, att det gynnade ögonblicket till slut skulle komma, då han kunde stiga ned i vattnet och bli botad. Hans uthålliga ansträngningar för att förverkliga sin avsikt, och den ovisshet och ängslan, som plågade hans sinne, hade nästan förtärt återstoden av hans livskraft.