Denna scen var ytterst förvirrande. Saulus’ ledsagare greps av skräck, och blev nästan förblindade av det starka ljuset. De hörde rösten, men såg ingen person, och det hela var obegripligt och mystiskt. Men Saulus, som låg lamslagen på marken, förstod de sagda orden, och såg tydligt Guds Son framför sig. En enda blick på detta härliga Väsen inpräntade för alltid Hans bild inom den golvade juden. Orden slog ned som en blixt i hans hjärta. En flod av ljus strålade in i hans sinnes förmörkade kamrar, varigenom hans ovetande och villfarelse avslöjades. Han förstod att, då han inbillade sig att han var nitisk i Guds tjänst, och förföljde Kristi anhängare, utförde han i själva verket Satans verk.