Allteftersom judarna hade övergett Gud, hade tron förbleknat och hoppet nära nog upphört att kasta sitt ljus över framtiden. Profeternas ord var obegripliga för dem. För stora delar av folket var döden ett skrämmande mysterium – hinsides graven ruvad ovisshet och mörker. ”Ramaropet”, som över seklerna nådde profetens öra, var inte endast en klagan från mödrarna i Betlehem, utan ett rop från hela mänsklighetens hjärta – ”gråt och högljudd klagan: Rakel sörjde sina barn, och hon ville inte låta trösta sig, eftersom de inte längre fanns till” (Matteusevangeliet 2:18). ”I dödens ängd och skugga” satt människor utan tröst. Med längtande blickar såg de framåt mot befriarens ankomst, då mörkret skulle förjagas och framtidens gåtor lösas.