Då Jesus kom för att bli döpt, upptäckte Johannes hos Honom en karaktärens renhet, som han aldrig förr förnummit hos någon människa. Själva atmosfären omkring Honom var helig och vördnadsbjudande. Ibland folkskarorna, som samlats vid Jordanfloden, hade Johannes hört dystra historier om brott, och han hade mött själar, som var nedtyngda av oräkneliga synders börda, men aldrig hade han kommit i beröring med en mänsklig varelse, från vilken det gått ut ett sådant gudomligt inflytande. Allt detta var i överensstämmelse med vad, som blivit uppenbarat för Johannes angående Messias. Likväl tvekade han, att bifalla Jesu begäran. Hur kunde han, som var en syndare, döpa Honom, den syndfrie? Och varför skulle Han, som ej behövde bättring, underkasta Sig en ceremoni, som innebar bekännelse av skuld, som borde avtvås?