Om vi genom Guds försyn är kallade att uthärda prövningar, låt oss ta upp korset och dricka den bittra kalken, i det vi kommer ihåg att det är Faderns hand som för bägaren till våra läppar. Låt oss förtrösta på honom såväl i den mörka natten som på dagen. Han skänker oss allt det som är till vårt bästa. "Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?" (Rom. 8: 32.) Hur skulle vi ens i sorgens natt kunna vägra att lyfta hjärta och röst och tacka och lova Honom, när vi kommer ihåg den kärlek som fick sitt uttryck på Golgata kors?