På samma sätt ställde Gud också genom Daniel ett ljus vid tronen i världens största kungadöme, så att alla som ville kunde lära känna den sanne och levande Guden. Vid hovet i Babylon fanns representanter från alla länder, män med de högst utsökta förmågor, utrustade med naturlig begåvning och i besittning av den högsta kultur världen då kunde uppvisa. Men ibland dem alla fanns det ändå ingen som kunde mäta sig med de hebreiska fångarna. I fysisk kraft och skönhet, i själslig styrka och boklig kunskap, i andlig kraft och insikt var de oöverträffade. ”Närhelst konungen tillfrågade dem i en sak som fordrade vishet i förståndet, fann han dem vara tio gånger klokare än någon av de spåmän och besvärjare, som funnos i hela hans rike.” (Dan. 1:20.) Under det att Daniel troget uppfyllde små plikter vid konungens hov, visade han en så helhjärtad trohet mot Gud, att Gud kunde hedra honom som sitt sändebud hos den babyloniske monarken. Genom honom avslöjades framtidens hemligheter, och kung Nebukadnessar själv nödgades att erkänna Daniels Gud såsom ”en Gud över andra gudar och en herre över konungar och en uppenbarare av hemligheter”. (Dan. 2:47.)