För att kunna rida in i Jerusalem hade Jesus sänt två av sina apostlar för att skaffa honom en åsninna och dess fåle. När Jesus föddes, var han beroende av främmande människors gästfrihet. Krubban, i vilken han lades, var en lånad viloplats. Även om boskapen på de tusen bergen är hans, är han beroende av en främlings vänlighet för att få tillgång till ett djur, på vilket han skall rida in i Jerusalem som dess konung. Men åter avslöjar han sin gudomliga natur och det till och med i de noggranna anvisningar som ges apostlarna. Deras begäran: "Herren behöver den" beviljades genast, precis såsom Jesus på förhand hade sagt. Jesus valde att använda sig av fålen som ingen människa dittills hade suttit på. I glad hänförelse bredde apostlarna ut sina kläder över åsnan och lät Mästaren sätta sig på den. Tidigare hade Jesus alltid vandrat till fots. Till att börja med hade apostlarna varit förvånade över att han nu skulle välja att rida. Men förhoppningarna steg i deras sinnen med den glädjefyllda tanken, att han nu skulle hålla sitt intåg i huvudstaden och förklara sig som konung och hävda sin konungsliga makt. Under det att de uträttade sitt uppdrag, samtalade de med Jesu vänner om sina glada förväntningar. Spänningen spreds nära och fjärran och höjde folkets förväntningar till deras högsta punkt. Jesus följde den judiska ritualen för en konungs intåg. Det djur som han red på var det som Israels konungar använde. Profetian hade förutsagt att så skulle Messias komma till sitt rike. Han hade inte mer än satt sig på åsnan, förrän en högt triumfrop skallade. Folkmassan hälsade honom som Messias, sin konung. Jesus tog nu emot den hyllning som han aldrig tidigare tillåtit. Apostlarna tog detta som ett bevis på att deras glada förväntningar nu skulle förverkligas och att de skulle få se honom sätta sig på sin tron. Folkskarorna var övertygade om att befrielsens stund var inne. I fantasin såg de de romerska krigshärarna drivas ut ur Jerusalem och Israel återupprättas som en oberoende nation. Alla var lyckliga och hänförda. Folket tävlade om att ge honom sin hyllning. De kunde inte åstadkomma någon utvärtes ståt och prakt, men de bredde ut sina kläder och mantlar på hans väg och lade också lövrika grenar av olivträd och palmer på vägen. De kunde inte gå i spetsen för triumftåget med kungliga fanor, men de skar fylliga palmgrenar, naturens segeremblem, och svängde dem högt under starka bifalls- och hosiannarop.