"Tacken Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen.
Så säge Herrens förlossade,
de, som han förlossat ur nöden."

"Sjungen till hans ära, lofsägen honom,
talen om alla hans under.
Berömmen eder af hans heliga namn,
glädje sig af hjärtat de, som söka Herren."

"Han mättade den försmäktande själen
och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
De sutta i mörker och dödsskugga,
fångna i elände och järnbojor. . .
Men de ropade till Herren i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål.
Han förde dem ut ur mörkret och dödssknggan,
och deras bojor slet han sönder.
De må tacka Herren för hans nåd och för hans under med människors barn."

"Hvarför är du så bedröfvad, min själ?
Och hvarför så orolig i mig?
Hoppas på Gud;
ty jag skall åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.

.Herren är mitt ljus och min frälsning;
för hvem skulle jag frukta?
Herren är mitt lifs värn;
för hvem skulle jag rädas?"

"Han döljer mig i sin hydda på olyckans dag,
han beskärmar mig i sitt tjäll. . . .
Jag vill offra jublets offer i hans hydda,
jag vill sjunga till Herrens ära och lofsäga honom."

"Stadigt förbidade jag Herren,
och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
Han drog mig upp ur fördärfvets grop, ur den djupa dyn;
han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta;
han lade i min mun en ny sång, en lofsång till vår Gud.."

"Herren är min starkhet och min sköld;
på honom förtröstade mitt hjärta, och jag vardt hulpen.
Därför fröjdar sig mitt hjärta,
och med min sång vill jag tacka honom."