Så långt leder avund och bittra fördomar sina slavar. Genom att förkasta Kristus, placerade fariséerna sig, där mörker och vidskepelse slöt sig omkring dem, tills de, behärskade av ständigt ökande hat och otro, var redo att doppa händerna i blod, för att uppnå sina oheliga mål, och till och med skulle ta livet av en, som den Oändliga Makten hade räddat ur graven. De placerade sig, där ingen kraft, mänsklig eller gudomlig, kunde nå dem; de syndade mot den Helige Ande, och Gud hade ingen reservkraft, för att avhjälpa deras sak. Deras uppror mot Kristus var avgjort och beslutsamt; Han var en stötesten och en klippa av anstöt för dem; de ville inte, att denne man Jesus skulle regera över dem. Medan denna sammansvärjning pågick i Jerusalem, vilade Jesus stilla från Sitt arbete i Lasarus’ hus. Simon från Betania, som Jesus hade botat från spetälska, och som ville visa sin Mästare en speciell ära, gjorde en måltid och bjöd in Honom och Hans vänner som gäster. Frälsaren satt vid bordet, med Simon, som Han hade botat från en avskyvärd sjukdom, på ena sidan, och Lasarus, som Han hade uppväckt från de döda, på den andra. Marta serverade vid bordet, men Maria lyssnade uppriktigt på varje ord, som föll från Jesu läppar. Hon såg, att Han var ledsen; hon visste, att Han omedelbart efter att ha uppväckt hennes bror från de döda, måste dra Sig undan, för att undkomma förföljelsen från de ledande judarna. Då hon såg på sin bror i blomman av fullödig hälsa, bultade hennes hjärta av tacksamhet mot Jesus, som hade återställt honom till henne från graven.