Kristi blick förmedlade massor till den ångerfulle Petrus. Han läste i den blicken sorg, kärlek och förlåtelse. En våg av minnen rusade över honom. Han mindes Frälsarens ömma barmhärtighet, Hans vänlighet och långmodighet, det tålamod, med vilket Han handlade mot Sina anhängare. Han kom ihåg Jesu förmaning till honom: ”Simon, Simon, se, Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet.” {Lukasevangeliet 22:31-32.} Han reflekterade med fasa över sin usla otacksamhet, sin lögn och mened. Han tittade än en gång på sin Mästare och såg en helgerånande hand, som höjdes för att slå Honom i ansiktet. Han kunde inte uthärda scenen längre och rusade, förkrossad, från salen.