Wycliffe väntade sig inte något annat än att hans liv skulle bli priset för hans trohet. Kungen, påven och biskoparna hade förenat sig för att röja honom ur vägen. Det föreföll ofrånkomligt att det i bästa fall skulle dröja endast några månader innan han fördes till bålet. Hans mod var emellertid orubbligt. ”Varför talar du om att söka martyrkronan långt borta?” sade han. ”Predika Kristi evangelium för de högmodiga prästerna och du kommer inte att kunna undgå att bli martyr. Skulle jag tiga och få leva? ... Aldrig! Låt slaget drabba. Jag väntar det.” (D'Aubigné, band 17, kap 8).