Tanken på, att hednafolken, och då främst egyptierna, skulle triumfera över Israel, och låta Gud stå där med skammen, var överväldigande för Mose. Han kunde inte släppa taget om Israel, oavsett allt deras uppror, och deras upprepade knorrande mot honom. Hur skulle han kunna ge upp om ett folket, som det gjorts så mycket för, och som på ett vidunderligt sätt hade förts ut ur Egypten! Nyheterna om deras befrielse hade spritts ibland folken, och alla folkslag ville gärna veta, vad Gud skulle göra för dem. Och Mose kom tydligt ihåg egyptiernas ord, att han fört dem ut i ödemarken, så att de skulle gå förlorade, och få alla deras tillhörigheter. Och om Gud nu skulle utplåna Sitt folk, och upphöja åt Sig ett större folk än Israel, skulle då inte hedningarna triumfera och håna hebréernas Gud, samt säga, att Han misslyckats med att leda dem till det land Han hade lovat dem? Då Mose gick i förbön för Israel inför Gud, var hans blygsel försvunnen i hans djupa intresse för och kärlek till det folk, som han i Guds händer hade gjort så mycket för. Han påminde Gud om löftet, som Han hade gett Abraham, Isak och Jakob/Israel. Han bad till Gud i fast tro och med bestämt syfte. Herren lyssnade till hans böner, och tog notis om hans osjälviska böner samt lovade Mose, att Han skulle skona Israel.