Omedveten om faran
Då Petrus sade att han skulle följa sin Herre i fängelse och död, menade han varje ord han sade. Men han kände inte sig själv. Dolt i hans sinne fanns någonting ont, som förhållandena skulle blåsa liv i. Med mindre han bleve medveten om den fara i vilken han befann sig, skulle detta komma att betyda hans eviga undergång. Frälsaren såg hos honom en kärlek till det egna jaget och en trygghet som skulle komma att dominera till och med över hans kärlek till Jesus. Hans erfarenhet hade avslöjat mycken svaghet, obesegrad synd och andlig vårdslöshet. Han hade visat sig ha ett inte helgat temperament, han hade tanklöst kastat sig in i frestelser. Jesu högtidliga varning var en uppmaning till självrannsakan. Petrus behövde bli misstrogen mot sig själv och få en djupare tro på Jesus. Om han i ödmjukhet hade tagit emot varningen, skulle han ha vädjat till hjordens herde att bevara sina får. På Galileiska Sjön hade han, då han var på väg att sjunka, ropat: "Herre, hjälp mig." – Matt. 14:30. Då hade Jesu utsträckta hand gripit hans hand. Om han nu hade ropat till Jesus: Rädda mig från mig själv, skulle han ha blivit bevarad. Men Petrus tyckte att man misstrodde honom. Han tyckte att detta var grymt. Han kände sig redan stött och blev än mer hårdnackad i sitt självförtroende. Jesus ser med medkänsla på sina apostlar. Han kan inte skona dem från prövningen, men han lämnar dem inte utan tröst. Han försäkrar dem om, att han kommer att bryta dödens bojor och att hans kärlek till dem inte kommer att svikta. "Efter min uppståndelse skall jag före eder gå till Galiléen." – Matt. 26:32. Innan de ännu har förnekat honom, får de försäkran om förlåtelse. Efter hans död och uppståndelse vet de att de har fått förlåtelse och att Jesus fortfarande älskar dem.