En våg av minnen rusade in över honom. Frälsarens medkännande barmhärtighet, hans godhet och tålamod, hans mildhet och fördragsamhet med sina felande apostlar, alltsammans mindes han. Han kom ihåg varningen: "Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete; men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet." – Luk. 22:31, 32. Han tänkte med förskräckelse tillbaka på sin egen otacksamhet, sitt förnekande, sina falska eder. Ytterligare en gång betraktade han sin Herre och såg en vanhelgad hand lyftas för att slå Jesus i ansiktet. Ur stånd att uthärda denna scen, störtade han med förkrossat sinne ut ur domsalen.