Han trängde på i ensamhet och mörker, han visste och brydde sig inte vart. Till sist befann han sig i Getsemane Örtagård, där han en kort tid innan hade sovit, medan Frälsaren brottades med mörkrets makter. Hans Herres lidande ansikte, fläckat av blodig svett och krampaktigt av ångest, tornade upp sig framför honom. Han mindes med bitter ånger, att Jesus hade gråtit och plågats ensam i bön, medan de, som borde ha stöttat Honom i den svåra stunden, sov. Han mindes Kristi högtidliga maning: ”Håll er vakna och be, så att ni inte kommer i frestelse.” {Matteusevangeliet 26:41.} Scenen för några timmar innan kom livligt för honom. Han bevittnade åter igen Jesu tårar och suckar. Det var tortyr för hans blödande hjärta, att veta att han hade lagt den tyngsta bördan till Frälsarens förnedring och sorg. Han föll ned på den plats, där hans Herre hade sjunkit under bedrövelsens outsägliga tyngd.