Tecken och under varslande olycka och dom visade sig. En komet liknande ett flammande svärd hängde i ett år över staden, och ett onaturligt ljus strålade över templet. Och i skyarna visade sig bilder av stridsvagnar och soldater, som gjorde sig redo för strid. Mystiska röster i tempelgården uttalade den varnande uppmaningen: ”Låt oss dra bort härifrån.” Den stora östra porten, som var så tung, att tjugo man knappt förmådde att stänga den – den var fastgjord med tunga järnstänger, som gick djupt ned i den gedigna stenbrobeläggningen – öppnades vid midnatt av osynliga krafter. I sju år fortfor en man, att gå upp och ned längs Jerusalems gator och ropa om de olyckor, som skulle drabba staden. Dag som natt sjöng han den dystra sorgesången: ”En röst från öster! En röst från väster! En röst från de fyra vindarna! En röst mot Jerusalem och mot templet! En röst mot brudgummarna och brudarna! En röst mot hela folket!” Denne märklige person blev fängslad och piskad, men det kom inte ett klagande ljud över hans läppar. Då han blev hånad och misshandlad, svarade han blott: ”Ve, ve Jerusalem! Ve, ve dess invånare!”. Hans varningsrop förstummade icke, förrän han dödades under den belägring, som han hade förutsagt.