Han fortsatte vidare i ensamhet och mörker, utan att veta och utan att fråga efter vart han gick. Till sist befann han sig i Getsemane. Det som ägt rum några få timmar tidigare, kom nu levande för honom på nytt. För sin inte syn såg han sin Herres lidande ansikte, fläckat av blodig svett och förvridet av ångest. Med bittra samvetskval erinrade han sig, att Jesus under gråt och i själångest hade kämpat ensam i bön, medan de som skulle ha förenat sig med honom i den ödesdigra stunden, låg och sov. Han kom ihåg hans allvarliga uppmaning: "Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse." – Matt. 26:41. Han blev på nytt vittne till scenen i domsalen. Det var en plåga för hans sargade sinne att veta, att han hade fogat den tyngsta bördan till Frälsarens förödmjukelse och sorg. Just på samma plats, där Jesus i ångest hade uttömt sin själ för Fadern, föll Petrus på sitt ansikte och önskade att han skulle få dö.