Men fastän Davids tro på Guds löften hade blivit något försvagad, kom han ännu ihåg, att Samuel hade smort honom till Israels kung. Han tänkte på de segrar, som han genom Guds hjälp vunnit över sina fiender i det förflutna, och på Guds stora barmhärtighet, som bevarat honom från att falla i Sauls våld, och han beslöt att inte överge sitt heliga uppdrag. Om än Israels kung hade traktat efter hans liv, skulle han likväl inte med sin truppstyrka sluta sig till sitt folks fiender.