Människan är av naturen kall och kärlekslös. Barmhärtighet utvecklas inte i henne av sig själv. Den är frukten av den helige Andes påverkan. "Vi älskar därför att han först älskade oss" (1 Joh 4:19). Gud är ursprunget till all barmhärtighet. Han är angelägen om att ge en bild av sig själv som i första hand barmhärtig. Mose berättar om Gudsuppenbarelsen på Sinai berg: "Och Herren gick förbi honom där han stod, och utropade: 'Herren! Herren! – en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet'." (2 Mos 34:6). Gud behandlar oss inte som vi förtjänar. Han frågar inte om vi är värda hans kärlek. Han strör sina rika kärleksgåvor över oss och gör oss värda dem. Han är inte ute efter att straffa, utan för att frälsa. När han låter ett grymt öde drabba är det för att leda vilsegångna människor att söka hans frälsning. Han längtar ofantligt efter att få befria mänskligheten från dess umbäranden och läka dess sår med sin balsam. Det är ett faktum att han inte låter missgärning bli ostraffad men han är beredd att ta bort vår missgärning från oss. Barmhärtighet är ett gudagivet karaktärsdrag. Genom de barmhärtiga förmedlar Gud sin förbarmande kärlek. De som står under inflytande av hans oändliga kärlek förbannar inte sin omvärld utan försöker förbättra den. Att ha Kristus i hjärtat innebär att äga en aldrig sinande kraftkälla. Goda gärningar överflödar där han går.