Paulus övade personligen självförnekelse och gick igenom hårda prövningar och avsaknad, för att vinna det eviga livets pris, och genom sitt exempel och sin lära leda andra till samma lön. Han säger: ”Jag löper alltså inte utan att ha målet i sikte. Jag boxas inte likt en som slår i tomma luften. I stället slår jag min kropp och tvingar den till lydnad, för att jag inte själv skall komma till korta vid provet, när jag predikar för andra.” {Verserna 26-27.} Aposteln ville väcka bröderna i Korint till insikt om den själveftergivenhetens fara, som hotade dem. Därför betonade han den hårda disciplin och avhållsamhet, som fordrades, för att utveckla hälsa, livskraft och uthållighet hos spelens tävlande. Han visade på motsättningen mellan denna förberedelse och dess frukt och de korintiska kristnas jageftergivande liv, där eviga angelägenheter stod på spel. De troende behövde kroppens och sinnets fulla styrka, för att avgå med segern. Han visade dem, att deras inslagna väg var högst klandervärd; ty inte ens iver för andlig sundhet och evangeliets ära kunde få dem till, att förneka aptitens och lidelsernas begär.