Det skedde förfärliga ting i Jerusalem, då staden belägrades av Titus. Staden omringades vid Påsktiden, då milliontals judar var samlade innanför dess murar. Det hade funnits livsmedel för flera år framåt, om de hade förvarats ordentligt, men förråden hade sinat på grund av de stridande parternas avundsjuka och hämndgirighet. Invånarna genomgick nu alla hungersnödens vedermödor. Ett mått vete såldes för en talent. Hungerns kval var så fruktansvärda, att männen åt av lädret i sina bälten och sandaler samt av överdraget på sina sköldar. Ett stort antal av invånarna smög sig utanför murarna på natten, för att samla vilda växter, men många av dem fångades och dödades under de svåraste lidanden. Makthavarna använde de mest omänskliga pinor, för att tvinga de nödlidande invånarna att lämna ifrån sig de sista knappa förråd, som de hade gömt. Dessa grymheter begicks ofta av män, som inte saknade något, utan som ville samla förråd inför framtiden.