David vaknade som ur en dröm. Han kände förnimmelsen av sin synd. Han sökte inte, att ursäkta sig, eller bortförklara sin överträdelse, såsom Saul hade gjort; utan med ånger och äkta sorg sänkte han huvudet inför Guds profet, och medgav sin skuld. Natan sade till David, att på grund av hans ånger och ödmjuka bekännelse skulle Gud förlåta hans synd, och delvis avvärja den hotande olyckan, samt skona hans liv.