Augsburg hade utsetts till att vara skådeplatsen för rättssaken, och reformatorn begav sig åstad till fots, för att resa därhän. Man närde allvarlig fruktan för hans säkerhet. Det hade riktats öppna hot om, att han skulle angripas och mördas på vägen, och hans vänner bad honom om, att inte göra försöket. De bönföll honom om, att för en tid lämna Wittenberg och söka tryggheten hos dem, som ville skydda honom. Men han ville inte överge den ställning, där Gud hade satt honom. Han måste fortsatt troget upprätthålla sanningen, hur än hårt stormarna ansatte honom. Han sade: ”Jag är, liksom Jeremia, en stridens och kampens man; men ju mera de förstärker sina hot, desto större blir min glädje. De har redan förstört min ära och mitt rykte. Blott en sak återstår; det är min eländiga kropp; låt dem också ta den, på så vis kommer de att förkorta mitt liv med några få timmar. Men vad min själ angår, kan de icke ta den. Den, som vill förkunna Kristi ord för världen, måste vänta döden varje ögonblick.”