Luthers vänner, som med den största glädje hade lyssnat till hans värdiga försvarstal, skälvde vid dessa ord, men doktorn sade själv lugnt: ”Så må Gud vara min hjälpare, för jag kan inte ta tillbaka något.” Som en klippa stod han där, medan de varmaste anhängarna av den världsliga makten angrep honom. De enkla orden, den orädda hållningen, hans stillsamma och talande blick, den oföränderliga fasthet, med vilken han uttalade varje ord, gjorde ett djupt intryck på församlingen. Det verkade, som om han varken med löften eller hotelser kunde övertalas till, att ge efter för Roms mandat.