Den traditionella avslutningen på Herrens bön återknyter till inledningen och pekar på Faderns absoluta suveränitet. Som framgår av Jesu profetiska uttalanden såg han åren som låg framför lärjungarna, inte så som de drömde om, i glansen av världslig framgång och ära. Nej, deras framtid skulle bli mörk och svår genom människors hat och Satans vrede. Under en tid av nationell frihetskamp och undergång skulle lärjungarna bli utsatta för allehanda faror. Skräck och oro skulle bli deras ständiga följeslagare. De skulle få uppleva Jerusalems förstöring. De skulle få se templet nedbrutet och dess gudstjänster för alltid nedtystade. Judarna skulle strömma som flyktingar till alla länder och hamna som vrakgods på främmande, ödsliga kuster. Jesus sade: "Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Allt detta är början på födslovärkarna" (Matt 24:6-8). De kristna fick ändå inte tro att det var ute med deras hopp och att Gud hade lämnat världen åt dess öde. Makten och härligheten tillhör Gud i evighet. Alla hans planer går sakta men säkert i fullbordan. I Herrens bön leddes de att i sina dagliga behov se bortom det ondas makt och dominans till Guds allmakt. Hans rike råder över alla gränser. Han är deras Fader och vän för alltid.