Jag tycker inte att det är någon förlust att avstå från sådana saker som bara ger en dålig andedräkt och en vämjelig smak i munnen. Är det verkligen självuppoffring att sluta med sådana orena saker och gå över till ett tillstånd där allt är sött som honung, där ingen dålig eftersmak bildas i munnen och ingen känsla av utmattning i magen? Det brukade jag för det mesta ha. Jag har fått mer än nog av detta i den tid som ligger bakom oss. Jag har gång på gång svimmat med mitt barn i armarna. Jag upplever ingenting av detta nu. Skulle jag kalla detta för självuppoffring att ge avkall på detta, när jag kan stå framför er så frisk som jag är i dag? Det finns knappt en kvinna på hundra som kan klara det ansträngande arbete som jag har. Men jag har handlat efter principer och inte efter impulser. Jag handlade eftersom jag trodde att Gud samtycka till det steg, som jag tänkte ta för att få ett bättre hälsotillstånd och för att jag skulle kunna ära Gud i min kropp och min ande, som hör Gud till.