Om Petrus hade blivit kallad, att kämpa för sin Mästare, skulle han ha visat sig vara en djärv och modig soldat; men han blev en fegis, då hånets finger pekades mot honom. Många, som inte tvekar att engagera sig i aktiv krigföring för Herren, drivs till att förneka sin tro genom fiendernas förlöjligande. De ställer sig i vägen för frestelser, genom att umgås med dem, som de borde undvika. De uppmanar alltså fienden till, att fresta dem, och förleds till, att göra och säga det, som de aldrig skulle ha gjort sig skyldiga till under andra omständigheter. Den Kristi lärjunge, som i våra dagar döljer sin tro, genom att ge efter fruktan för lidande eller smutskastning, förnekar sin Herre lika mycket, som Petrus gjorde i domstolen. Det finns alltid de, som skryter med sin tanke- och handlingsfrihet och skrattar åt de samvetsgrannas skrupler, som fruktar att göra fel. Men om dessa rättfärdiga personer övertalas, att ge upp sin tro, föraktas de av just dem, som har varit Satans redskap, för att fresta dem till deras undergång.