Då Josef kom hem, gav hans bröder honom skänken från deras far, och de bugade sig till jorden inför honom. ”Han hälsade på dem och frågade: ’Står det väl till med er gamle far som ni talade om? Lever han än?’ De svarade: ’Ja, det står väl till med vår far, din tjänare. Han lever än.’ Och de bugade sig och föll ner för honom. När han såg sig omkring och fick se sin bror Benjamin, sin mors son, frågade han: ’Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?’ Sedan sade han: ’Gud skall vara nådig mot dig, min son.’ Djupt rörd av kärlek till sin bror skyndade Josef sig ut och letade efter en plats där han kunde gråta. Och han gick in i sin kammare och grät där. När han hade tvättat ansiktet gick han ut igen, behärskade sig och sade: ’Sätt fram maten.’” Verserna 27-31.