Visandet av hat bryter aldrig ned våra fienders illvilja. Men kärlek och vänlighet föder kärlek och vänlighet i gengäld. Även om Gud troget belönar dygd och straffar skuld, håller Han ändå inte tillbaka Sina välsignelser från de ogudaktiga, även om de dagligen vanärar Hans namn. Han låter solskenet och skurarna falla över de rättfärdiga och de orättfärdiga, vilket ger lika världsligt välstånd till båda. Om en helig Gud utövar ett sådant tålamod och välvilja mot de upproriska och avgudadyrkande, hur nödvändigt är det då inte, att en felande människa uppenbarar en liknande anda gentemot sina medmänniskor! I stället för att förbanna dem, som skadar henne, är det hennes plikt, att försöka att vinna dem från deras onda vägar genom en vänlighet, som liknar den, som Kristus visade Sina förföljare. Jesus lärde Sina efterföljare, att de skulle utöva kristen artighet mot alla, som skulle komma inom deras inflytande, att de inte skulle glömma barmhärtighetsgärningar och att då de efterfrågades om tjänster, skulle de visa en välvilja, som var överlägsen världslingens. Guds barn borde representera den anda, som härskar i Himmelen. Deras handlingsprinciper bör inte vara av samma karaktär som världens inskränkta, själviska anda. Enbart perfektion kan uppfylla Himmelens standard. Liksom Gud Själv är fullkomlig i Sin upphöjda sfär, bör Hans barn vara fullkomliga i den ödmjuka sfär, som de upptar. Endast sålunda kan de vara lämpliga för sällskap med syndfria varelser i himmelriket. Kristus riktar till Sina anhängare dessa ord, som fastställer standarden för kristen karaktär: ”Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.” {Vers 48.}