Dessa första metodister, både det vanliga folket och predikanterna, måste utstå hån och förföljelse såväl från medlemmar av kyrkan som från icke-kristna, som hetsades mot dem genom falska rykten. De ställdes inför rätta. ”Rätten” var bara en benämning, eftersom rättvisa var sällsynt vid domstolarna på den tiden. De som förföljde dem utövade ofta våld mot dem. Pöbeln gick från hus till hus, fördärvade möbler och inredning, plundrade allt de ville ha och uppträdde brutalt mot män, kvinnor och barn. I vissa fall satte man upp plakat offentligt, med uppmaning till dem som ville vara med och krossa fönster och plundra metodisternas hem, att samlas vid ett visst klockslag på en bestämd plats. Dessa uppenbara brott mot både Guds och människors lagar fick passera utan att påtalas. En systematisk förföljelse hölls vid liv mot en grupp människor, vilkas enda fel var att de försökte leda syndare bort från fördärvet och in på helgelsens väg.