För omvärlden kommer det att se ut som om Guds folk snart måste besegla sitt vittnesbörd med sitt blod, som martyrerna fick göra före dem. De börjar själva frukta att Herren har överlämnat dem i deras fienders hand. De lider av en fruktansvärd själsångest. Dag och natt ropar de till Gud om befrielse. De ogudaktiga är hänförda och ropar hånfullt: ”Var är nu er tro? Varför räddar inte Gud er ur våra händer om ni verkligen är hans folk?” Men Guds väntande barn kommer ihåg när Jesus vardöende på Golgata kors, hur översteprästerna och rådsmännen hånfullt ropade: ”Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom.” (Matt 27:42). Alla kämpar med Gud på samma sätt som Jakob gjorde. Deras ansikten vittnar om en hård inte kamp. Alla är bleka. Men de upphör inte med sina innerliga böner.