"I dag jag står vid Elims klara våg,
i palmers skugga tröttad pilgrim hvilar;
i går jag stod vid Mara, trött, försagd och stum. där solen brände torra ökensanden.
Och dock - de ligga båda ju i samma öken och inneslutas utaf samma bärg;
de brännas båda utaf samma sol
och bägge piskas af den heta vinden.
Ja, så är lifvets lott, och väl jag vet,
att så det varit under alla tider;
det bittra och det ljufva, sorg och fröjd
i växling följa med en dag emellan.
Gud vänder ofta sorgens tår till fröjd
och leder våra fjät till stilla vatten;
vi hotas stundom utaf tunga skyar,
men hvila inom kort på gräsrik ängd.
Hvad gör väl det! Se, tiden hastigt flyr,
snart Elim liksom Mara är förgätet;
vi lämnat bakom oss den heta öknen
och ingå slutligt i Guds ljusa stad.
O sköua land, som hägrar långt i fjärran,
där lifvets flod i evighet framväller!
O helga stad, dn Lammets rena brud,
du målet för vår långa ökenvandring!"
              H. Bonar.