Då påvens utsände insåg den verkan, som Luthers tal hade haft, fruktade han som aldrig förr för den romerska kyrkans maktställning och beslutade, att med alla till buds stående medel ombesörja reformatorns fall. Med all den vältalighet och diplomatiska snillrikhet, som han var så känd för, framhöll han hos den unge kejsaren, hur idiotiskt och farligt det skulle vara, att för en obetydlig munks skull offra den mäktiga påvestolens vänskap och stöd.