Kvaliteten på maten som åts av föräldrar och barn kunde inte omvandlas till gott blod eller trevligt humör. Barnen var bleka. Vissa hade äckliga sår i ansiktena och på händerna. Andra var nästan blinda på grund av ömma ögon, vilket i hög grad fördärvade skönheten i ansiktet. Och ytterligare andra visade inga hudutslag, utan drabbades av hosta, katarr eller svårigheter i svalg och lungor. Jag såg en pojke på tre år som led av diarré. Han hade ganska hög feber, men verkade tro att allt han behövde var mat. Han begärde, med några minuters mellanrum, tårta, kyckling, pickles. Modern besvarade varje kallelse som en lydig slav; och då den efterfrågade maten inte kom så fort som han önskade, då ropen och kallelserna uttryckte obehaglig brådska, svarade mamman: "Ja, ja, älskling, det ska du få." Efter att maten hade lagts i hans hand kastades den passionerat på kupégolvet, eftersom den inte kom snabbt nog. En liten flicka åt sin kokta skinka och kryddade pickles och bröd och smör då hon såg en tallrik som jag åt från. Här var något hon inte hade, och hon vägrade att äta. Flickan på sex år sade att hon skulle ha en tallrik. Jag trodde att det var det fina röda äpplet jag åt hon önskade sig; och fastän vi hade en begränsad mängd, tyckte jag så synd om föräldrarna, att jag gav henne ett fint äpple. Hon ryckte det ur min hand och kastade det föraktfullt snabbt på kupégolvet. Jag tänkte: Detta barn, om det tillåts att fortsätta på det viset, kommer verkligen att skämma ut sin mor.