Så ofta som jag tänker tillbaka på erfarenheterna i min ungdom minns jag med ömhet min bror, som var min förtrogne i mitt hopp och min rädsla och som uppriktigt sympatiserade med mig i min kristna erfarenhet. Han var en av dem som inte ofta frestas av synden. Han var av naturen hängiven Gud och (35) han sökte aldrig sällskap av dem som var unga och nöjeslystna, utan valde hellre att vara tillsammans med kristna, vars samtal skulle kunna undervisa honom om livets väg. Han var allvarligare än man brukar vara vid hans ålder. Han var mild och fridsam och hans sinne var nästan alltid fyllt av religiösa tankar. De som kände honom pekade på honom som ett mönster för de unga, ett levande exempel på älskvärdheten och skönheten i sann kristendom.