De judiska ledarnas blinda raseri och de avskyvärda förbrytelser, som begicks i den belägrade staden, väckte romarnas rädsla och harm, och Titus beslutade till slut, att storma templet. Men om det var möjligt, skulle det skonas från ödeläggelse. Hans befallning efterkoms inte. Då han hade dragit sig tillbaka till sitt tält på kvällen, gjorde judarna utfall från templet och angrep soldaterna utanför. Under striden kastade en soldat ett brinnande trästycke in genom dörröppningen, och i nästa ögonblick stod de cederklädda kamrarna, som omgav den heliga byggnaden, i lågor. Titus störtade bort till templet, följd av sina generaler och legionärer, och befallde, att soldaterna skulle släcka elden. Ingen brydde sig om hans ord. I sitt raseri kastade soldaterna brinnande trästycken in i de kamrar, som gränsade till templet, och högg ned många av dem, som hade sökt sin tillflykt där. Blodet flöt i strömmar nedför templets trappor. Tusentals judar omkom. Över stridslarmet ljöd det röster, som ropade: ”Ichabod!” Härligheten är borta!