Luthers ansträngningar vid detta tillfälle bar visst frukt. Den stora församling, som var på plats, hade möjlighet att jämföra de två männen och själva bedöma den anda, som bodde i dem, liksom styrkan och sannfärdigheten hos deras hållningar. Motsättningen var iögonenfallande! Reformatorn framträdde ödmjukt, men orubbligt, i Guds kraft, eftersom han hade sanningen på sin sida; påvens representant var däremot självmedveten, övermodig, högmodig och oresonlig, utan något som helst bibliskt stöd. ”Ta tillbaka, annars blir Du skickad till Rom, för att bli straffad”, ropade han. |