"I ett liv som helt ägnats åt att göra andra gott, fann Frälsaren det nödvändigt att dra sig undan från de allmänna färdvägarna och från det myller av människor som följde honom dag efter dag. Han måste undvika ett liv i oavbruten verksamhet och ständig kontakt med mänskliga behov för att söka avskildhet och obruten gemenskap med sin Far. Som en av oss delade han våra behov och svagheter och var helt beroende av Gud. På hemliga platser sökte han i bön gudomlig kraft för att kunna möta plikter och prövningar. I en syndig värld uthärdade Jesus konflikter och själskval. I gemenskap med Gud kunde han bli fri från de sorger som tyngde honom. Här fann han tröst och glädje...Som människa bönföll han inför Guds tron tills hans mänskliga natur var laddad med ett himmelskt kraftflöde som skulle förena den mänskliga naturen med den gudomliga naturen. Genom ständig gemenskap med Gud tog han emot liv från Gud, så att han kunde ge världen liv. Hans erfarenhet skulle också vara vår. " (DA, s 362, 363).