Sedan reste Jesus Sig upp och sade till dem: ”’Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.’ Och han böjde sig ner igen och skrev på marken.” Anklagarna insåg, att Jesus inte bara kände till deras i det flydda begågna, hemliga synder, utan att Han också visste, med vilken avsikt de hade påtalat ärendet för Honom, samt att Han i Sin förunderliga visdom hade omstörtat deras dolda planer. De var nu rädda för, att Jesus skulle uppenbara deras synder för alla, som var till städes, och då de ”hörde detta gick de därifrån, den ene efter den andre, de äldste först, och han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där.” {Verserna 7, 9.}