Hon hade varit svårt bedrövad under de senaste två månaderna, för hon hade varit skild från sin son, som alltid hade varit trogen och lydig mot hennes önskningar. Modern, som var änka, hade sörjt över de lidanden, som Jesus hade fått utstå i Sin ensamhet. Hans Messiasskap hade orsakat henne både djup sorg och stor glädje. Men märkligt nog, som det verkade för henne, mötte hon Honom på vigseln, samme ömme, plikttrogne son, men ändå inte densamme, för hans ansikte var förändrat; hon såg spåren av Hans våldsamma konflikt i frestelsens vildmark, och beviset på Hans höga mission i Hans heliga uttryck och den milda värdigheten hos Hans närvaro. Hon såg Honom åtföljd av ett antal unga män, som tilltalade Honom med vördnad och kallade Honom för Mästare. Dessa följeslagare berättade för Maria om de underbara ting de hade bevittnat, inte bara vid dopet, utan vid många andra tillfällen, och de avslutade med att säga: ”Vi har funnit Honom, som Mose och profeterna skrev om, Jesus från Nasaret, som är den länge efterlängtade Messias.”